Känslor och funderingar
Oj, var det två veckor sen ja bloggade sist? ja det är väl så om man har allt för mkt pågång.
Men nu.. Hur ska jag lösa det här? såklart så var det väl inte mej det handlade om, det känns för bra för att vara sannt. Men jag då? ska jag behöva bestraffas så för att jag mår bra en stund? kan jag inte bra få inse hur det ligger till och sen bara kunna må lite lagom bra hela tiden. Jag tycker inte om de höga bergen och de djupa dalarna som jag just nu är med om. finns det åksjukepiller för dessa känslomässiga vändningar?
Jag kan inte förstå hur en människa som är vacker, snäll, omtänkssam med bra humor inte kan må annat än toppen? En människa som har allt som man kan begära, det är så fel att den människan inte kan få må bra. Men kanske ser man inte själv att man har de egenskaperna. Kan man då försöka få upp ögonen på den personen och få denne att se sej själv med klara ögon? se hur vi runt omkring ser på personen i fråga? då skulle han kanske må mkt bättre, eller är jag ensam om att tro det?
Det känns ju ändå som att det ända vi människor är ute efter i livet är att bli accepterade för dom vi är. Vi söker alla den framgången på olika sätt, men jag tror att det är det målet som vi alla har gemensamt. borde man då inte må bättre av att få höra att man är omtyckt och älskad? få höra alla konstiga och töntiga saker som andra uppfattar som vackra, saker man själv hatar med sej själv?
ni som har varit offer för mej när jag har varit osäker eller funderar över något vet att jag kan gräva ner mej själv i mina tankar. och jag förstår inte varför jag måste vara så? jag orkar inte gå å tänkta så fruktansvärt mkt på saker som bara gör att jag får en stor klump i magen.
mitt dilemma nu är.. ja man kan nästan jämföra det med en drog. Jag mår super för stunden, men efteråt skickas jag ner med en jävla kraft rakt ner i marken. Ändå kan jag inte låta bli att söka upp min "drog" och få ett litet lyckorus igen, för att sedan slängas ner med större kraft än förra gången.
Jag vill flytta, låångt lååångt bort, så jag slipper fundera, men ändå så vill jag inte lämna "drogen"... Just nu slits jag isär av alla mina tankar, och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det...
♣
Men nu.. Hur ska jag lösa det här? såklart så var det väl inte mej det handlade om, det känns för bra för att vara sannt. Men jag då? ska jag behöva bestraffas så för att jag mår bra en stund? kan jag inte bra få inse hur det ligger till och sen bara kunna må lite lagom bra hela tiden. Jag tycker inte om de höga bergen och de djupa dalarna som jag just nu är med om. finns det åksjukepiller för dessa känslomässiga vändningar?
Jag kan inte förstå hur en människa som är vacker, snäll, omtänkssam med bra humor inte kan må annat än toppen? En människa som har allt som man kan begära, det är så fel att den människan inte kan få må bra. Men kanske ser man inte själv att man har de egenskaperna. Kan man då försöka få upp ögonen på den personen och få denne att se sej själv med klara ögon? se hur vi runt omkring ser på personen i fråga? då skulle han kanske må mkt bättre, eller är jag ensam om att tro det?
Det känns ju ändå som att det ända vi människor är ute efter i livet är att bli accepterade för dom vi är. Vi söker alla den framgången på olika sätt, men jag tror att det är det målet som vi alla har gemensamt. borde man då inte må bättre av att få höra att man är omtyckt och älskad? få höra alla konstiga och töntiga saker som andra uppfattar som vackra, saker man själv hatar med sej själv?
ni som har varit offer för mej när jag har varit osäker eller funderar över något vet att jag kan gräva ner mej själv i mina tankar. och jag förstår inte varför jag måste vara så? jag orkar inte gå å tänkta så fruktansvärt mkt på saker som bara gör att jag får en stor klump i magen.
mitt dilemma nu är.. ja man kan nästan jämföra det med en drog. Jag mår super för stunden, men efteråt skickas jag ner med en jävla kraft rakt ner i marken. Ändå kan jag inte låta bli att söka upp min "drog" och få ett litet lyckorus igen, för att sedan slängas ner med större kraft än förra gången.
Jag vill flytta, låångt lååångt bort, så jag slipper fundera, men ändå så vill jag inte lämna "drogen"... Just nu slits jag isär av alla mina tankar, och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det...
♣
Kommentarer
Trackback
